Tillbaka

Pia Minati: Vem som helst men inte Magdalena

På kvällen den 7 september 2004 tar Pia Minatis dotter Magdalena sitt liv. Hon är 21 år gammal och en begåvad och framgångsrik ung kvinna, som utbildar sig till sitt drömyrke på läkarprogrammet i Linköping. Nu har Magdalenas mamma skrivit en väldigt fin bok om sin dotter. ”Vem som helst men inte Magdalena” utkom på Idus förlag i december 2016. Det är en mycket finstämd och välskriven kärleksförklaring till ett älskat barn som till sist inte längre orkade leva. Jag sträckläser de 180 sidorna på en enda kväll. Pia Minati undervisar på Lärarhögskolan och skriver med en lyhörd detaljrikedom som är rakt igenom imponerande. ”Vem som helst men inte Magdalena” är en litterärt skriven bok, språket är stundtals poetiskt och varje ord känns som om det vägts på guldvåg. Kärleken till dottern lyser igenom på varenda rad. Titeln är hämtad från en bestört kommentar från en av Magdalenas kurskamrater på läkarlinjen. På minnesstunden några dagar efter hennes död yttrar en av vännerna just de ord som nu fått ge boken dess namn.

”Vem som helst men inte Magdalena” tar oss rakt in i händelseförloppet, och börjar på förmiddagen den 7 september 2004. Vi är i Fisksätra i Nacka där Pia Minati bor och just då har dottern hemma på besök. Boken är skriven i jag-form, författaren vänder sig direkt till Magdalena och det gör texten extra berörande. Vartannat kapitel utspelar sig den ödesdigra 7 september och är försett med exakta tidsangivelser. Vartannat kapitel tar oss tillbaka i tiden; först två dagar, sedan allt längre bakåt, ja, ända tillbaka till en dramatisk cykelolycka som femåring och Magdalenas födelse 21 år tidigare. Stundtals är det rent hjärtskärande att läsa Pia Minatis förtvivlade vittnesbörd:

”Jag önskar att jag hade kommit på något bättre att säga. Att jag hade kunnat hjälpa dig på riktigt. Men jag hade bara min kärlek och oro”, skriver hon efter ett av många svåra samtal med sin dotter om hennes mående.

Fina är också beskrivningarna av mor-dotter-relationen som verkar ha varit varm och förtrolig. Pia Minati låter oss ta del av många enkla vardagssituationer om deras liv tillsammans, och hur hon saknar Magdalena i veckorna då hon befinner sig i Linköping för studier.

”Vanligtvis lever vi ett lugnt hemmaliv, tar långpromenader och umgås över matlagning och måltider. Läser och tittar på teve och delar erfarenheter och tankar”, skriver Pia Minati.

I bokens andra del försöker hon förstå. Hon söker kunskap, slår ett slag för psykisk livräddning, och beskriver hur hon själv brottats med svåra skuldkänslor, letar signaler som borde ha fått henne att inse allvaret och hur dåligt hennes dotter egentligen mådde. Hon skriver om hur lätt det är att som förälder skuldbelägga sig själv:

”Som förälder skuldbelägger man sig per automatik. Man letar efter svagheter i anknytning och brister i omsorg. Man söker efter konstigheter i beteendet eller udda särdrag i personligheten”, skriver Pia Minati.

Hon pratar med andra som kände Magdalena, med kurskamrater; samtliga säger att de ingenting märkte, att Magdalena alltid var så glad och stark, och mån om att peppa och uppmuntra sina vänner. Pia noterar att hon visst kunde vara nedstämd i perioder, framför allt de sista månaderna då hon för första gången i sitt liv kom i kontakt med psykvården och fick antidepressiva mediciner utskrivna, men att hon alltid skötte studierna, hygienen och att lägenheten i Linköping alltid var välstädad och fräsch. I sin jakt på svar kontaktar Pia Minati ledande forskare på suicidområdet, läser all litteratur hon kommer över och går till och med en utbildning i suicidprevention, utan att berätta för någon där att hon är personligt drabbad. Men hon håller ihop sig och gråter istället ut på kvällarna efter att ha kommit hem från dagens föreläsningar. Drivkraften att försöka förstå vad Magdalena gått igenom är starkare, och i boken driver Pia Minati tesen att kunskap kan vara livsavgörande, något som i alla fall jag skriver under på.

I ett fullkomligt hjärtskärande efterord, med rubriken ”Magdis, Magdis, älskade Magdis!”, uttrycker Pia Minati sin sorg och saknad, på ett behärskat, och just därför enormt gripande, sätt. Förutom till dottern, vänder sig författaren till andra drabbade, till alla som undrat vad som hände, till personer som är allmänt intresserade och även de som arbetar professionellt med frågor kring psykisk ohälsa. Jag tror att det behövs fler böcker av det här slaget, och att det aldrig kan finnas någon erfarenhet som inte är värd att dela, oavsett om man är drabbad av en anhörigs självmord eller, som undertecknad, plågas av egen psykisk ohälsa. Kunskaper och erfarenheter behöver spridas till fler. Pia Minatis bok är ett omistligt bidrag. Tack för att du orkade dela med dig!

/Michael Nystås, Partille

  • Partille bibliotek
  • 433 28 Partille
  • Gamla Kronvägen 56
  • +46 (0)31-792 10 10
Öppettider Öppettider

Öppettider:

Mån - fre: 8 - 20

Lör och sön: 11 - 16

Tel: 031-792 10 10

Följ oss på Facebook!